Då var det snart två veckor sen vi började äventyret, och jag kan stolt säga att jag är den enda som helt lyckats avhålla mig från att ens snegla längtande åt raffinerat-socker-saker.
Ida och jag har flyttat upp vårt socker, sockeravarter och vitt mjöl längst upp i skafferiet, och Pigallen ligger och skäms i samma skrymsle. Det ligger något i ordspråket "out of sight, out of mind". Prova själva.
Det något underliga är att det inte alls känns som jag avstår från något väsentligt; jag trodde jag skulle få större withdrawal-symptom när jag så abrupt slutade med raffinerat socker, som när man slutar abrupt med vilken drog som helst. (Inte för att…) Den kommande veckan blir intressant, då det potentiellt undertryckta och lömskt dormanta sockerbegäret riskerar att hoppa upp och bita mig vid ett svagt ögonblick.
En annan teori är att jag bara bytt beroenden: jag har aldrig druckit kaffe så konsekvent som jag gör nu (åtminstone en kopp nymalet dominikanskt/taiwanesiskt presso varje morgon). Som tur är pekar dock rönen på att just dricka kaffe i stort sett är positivt (nja), till stark kontrast mot det raffinerade sockret.
Men ändå: så mycket för min övertygelse att aldrig bli en så inbiten kaffefanatiker som mina föräldrar…
PS. För att inte detta ska handla om vikten av kaffe för människans utveckling, flyttar jag vidare resonemang om mirakeldrycken till ett framtida inlägg. Missa inte det.
Ida och jag har flyttat upp vårt socker, sockeravarter och vitt mjöl längst upp i skafferiet, och Pigallen ligger och skäms i samma skrymsle. Det ligger något i ordspråket "out of sight, out of mind". Prova själva.
Det något underliga är att det inte alls känns som jag avstår från något väsentligt; jag trodde jag skulle få större withdrawal-symptom när jag så abrupt slutade med raffinerat socker, som när man slutar abrupt med vilken drog som helst. (Inte för att…) Den kommande veckan blir intressant, då det potentiellt undertryckta och lömskt dormanta sockerbegäret riskerar att hoppa upp och bita mig vid ett svagt ögonblick.
En annan teori är att jag bara bytt beroenden: jag har aldrig druckit kaffe så konsekvent som jag gör nu (åtminstone en kopp nymalet dominikanskt/taiwanesiskt presso varje morgon). Som tur är pekar dock rönen på att just dricka kaffe i stort sett är positivt (nja), till stark kontrast mot det raffinerade sockret.
Men ändå: så mycket för min övertygelse att aldrig bli en så inbiten kaffefanatiker som mina föräldrar…
PS. För att inte detta ska handla om vikten av kaffe för människans utveckling, flyttar jag vidare resonemang om mirakeldrycken till ett framtida inlägg. Missa inte det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar